Under historiens lopp har det visat sig att de psykiska besvärens uppenbarelser och upphovsmekanismer är synnerligen svåra att fånga. Lite som att få ett hårt och stadigt grepp om en näve gröt. Den som vill för mycket och som trycker för hårt kommer att märka att hela substansen glider mellan fingrarna.
Psykiska besvär syns ofta inte. Samma grundorsak kan ha olika uppenbarelseformer. Ibland kan ursprunget till problemet vara den synliga delens motsats – aggressivitet kan till exempel uppstå ur rädsla. Orsaken till besvären kan också ligga långt tillbaka i tiden och dess uppenbarelser kan förändras över tid. Därför har det varit svårt för vetenskapen att systematisera kunskapen, och det har funnits gott om strider om hur man bäst ska förstå människors psykiska lidande. Den som tror sig kunna fånga in helheten genom att kategorisera det mätbara kommer se att själva substansen i lidandet kommer att glida en mellan fingrarna.
I RMHM finns en genomarbetad idé om hur vi ska kunna skapa en ny struktur för att förstå psykiskt lidande – bortom det omedelbart synliga och bortom medicinsk diagnostik.
Kanske är det intuitivt lättast för oss människor att tänka att lidande och problematiska beteenden – som så mycket annat – måste förstås genom det synliga och det kategoriserbara. I så fall är symtom vad som kan kallas ”lågt hängande frukt”. Ångest för sig, tvångshandlingar för sig och hyperaktivitet för sig. Så skapas psykiatriska diagnoser.
I RMHM börjar man dock i andra ändan. Man strukturerar främst de erfarenheter människor gått igenom, de livssituationer de levt i, hur de upplevde dem och sedan vilka reaktioner (hotresponser) livssituationen lett till.
I det första ledet i denna kedja finns olika maktstrukturer som vi lever i. De finns i familjer, i samhällsekonomin, i varje skola, på varje arbetsplats och i varje organisation. Makt är inte gott eller ont i sig men individer kan råka illa ut i relation till den, främst när den är ojämnt fördelad. I ett familjeklimat som präglas av våld, till exempel, är det lilla barnet oftast mer utsatt än de vuxna just eftersom den makt som våldskapitalet ger är ojämnt fördelad.
Nästa steg i kedjan är vilka hot som kan finnas i de olika maktsfärerna. Såsom att känna sig utelämnad till en våldsam förälder, att känna sig utsatt ekonomiskt och inte ha råd med hyran, eller språkligt såsom att inte klara av nödvändiga myndighetskontakter eller att man blir mobbad i skolan, förminskad och osynliggjord.
Den här utsattheten leder i sin tur att personen får en viss självupplevelse, en syn på livet och på andra människor som är färgad av makten och de hot man upplever. Vi människor är alltid meningsskapande. Våra erfarenheter blir till berättelser om oss själva och den värld vi lever i. Vi föds också in i ett pågående meningsskapande som vi både formas av och som vi på sikt är med om att forma.
Det sista steget i den kedja som här beskrivs är att vi reagerar på olika sätt inför utsatthet. Vi blir uppgivna, ledsna, ångestfyllda eller så börjar vi kanske dricka alkohol eller leva ett kriminellt liv. Dessa är alla exempel på hotresponser, eller om man så vill: medvetna och omedvetna försök att lösa en ohållbar situation.
Den nya struktur som RMHM presenterar består av denna kedja. Möjligen är kedjemetaforen dock något missvisande även om den kan vara nödvändigt pedagogiskt. Alla länkar i denna kedja lever i själva verket inlemmade i varandra, som ett nystan av länkar. Det som beskrevs som kedjans sista länk – hotresponserna – kan vara del av det som beskrevs som den första länken – maktstrukturerna.
En förälders missbruk, till exempel, blir del av den maktstruktur som formar dess barn.
Vilka regelbundenheter och mönster är då möjliga att se i det här nystanet, eller den här näven gröt? Hur kan vi utifrån denna grund hjälpa människor att förstå sig själva bättre och hur ska vi hjälpa dem att komma vidare?
För att underlätta förståelsen har man inom RMHM formulerat olika typer av mönster.
Källor/ vidare läsning:
Ramverket för Makt, Hot och Mening – Översikt (2024), Del 4.
The Power Threat Meaning Framework (2018), Kapitel 4 och 6.