Under en debatt uttryckte en känd terapeut något som han ansåg vara självklart. Han hävdade att man som behandlare inom psykiatrin inte ska fråga sig vad den vårdsökandes lidande beror på. Han menade till och med att det vore som om en ortoped – i stället för att gipsa ett benbrott – skulle prata med patienten om den bristande slalomteknik som förorsakade benbrottet.
En specifik typ av psykiskt lidande, fortsatte terapeuten, måste alltid behandlas med samma evidensbaserade metod – oavsett vad lidandet beror på.
Inom dagens medicinsk-psykiatriska paradigm har denne terapeut ”rätt”. All behandling ska utgå ifrån vilken diagnos som ställts och aldrig – i princip – utifrån individens unika situation.
För den som står utanför det medicinsk-psykiatriska paradigmet kan det här dock te sig som ett orimligt förhållningssätt. Vi tänker oss tre barn som alla av psykiatrin har fått diagnosen GAD (generaliserat ångestsyndrom). Det kan ju låta som om barnen har en och samma sjukdom men diagnosen betyder egentligen bara att dessa barn har mycket ångest som inte kan knytas till specifika situationer. Psykiatrin anser sig därför inte behöva gräva så djupt i dessa barns erfarenheter. Diagnosen ställs utifrån uppvisade symtom.
Vi föreställer oss dessa tre barn. Ett av dem har en bakgrund som mobbad, ett har en missbrukande förälder och ett har en cancersjuk mormor. För de flesta som inte influerats av medicinsk-psykiatrisk ideologi är det självklart att dessa tre barn behöver bli bemötta av vuxna som sätter sig in i vad det är för rädslor, föreställningar och livssituation som lett till ångesten.
Trots det är just detta näst intill en absurditet för nämnde terapeut och andra professionella som bejakar dagens system. De menar att en medicinsk-vetenskaplig vård självklart måste utgå ifrån statistik och inte en individs föreställningar och subjektiva värld.
Det finns anledning att tro att det är den här kulturkrocken (mellan vårdorganisationen och människors förväntningar och behov) som lett till att psykiatrin ständigt är i kris. Trots att psykiatrin brottas med stora problem fortsätter deras företrädare att ha en hög svansföring och några av dem fortsätter att nedvärdera kritiker och får dem att framstå som oseriösa.
Ramverket för Makt, Hot och Mening är en vetenskaplig och teoretisk modell som visar att dagens medicinsk-psykiatriska modell inte är hållbar. Vi behöver ett system i vilket den första frågan som ställs när en person söker vård för psykiskt lidande bör vara: ”Vad har du varit med om?”