Humaniora och samhällsvetenskap är två stora vetenskapliga områden som går in i varandra. Det kan tyckas arrogant att ställa dem under samma rubrik intill rubriker som ”Utvecklingspsykologi” och ”Trauma” som är mer avgränsade ämnesområden. I det här fallet har vi dock valt att göra det. Här finns ingen ambition att göra alla vetenskaper rättvisa, utan syftet här är att visa varifrån RMHM har hämtat sin kunskap.
Redan i metaramverkets titel hittar man två ord som är helt centrala inom samhällsvetenskap och humaniora – makt och mening. Mening kan ses som humanioras hjärta – ett kunskapsområde som genom tolkningar studerar människans uttrycksformer, historia och samtid. Det handlar om människans behov av att uttrycka sig genom konst och kultur. Makt å sin sida har varit en mycket central del av historikers och sociologers beskrivningar av hur samhällen växer fram och formas.
Poängen med att här lyfta fram humaniora och samhällsvetenskap är att betona vikten av att se människan som en meningsskapande varelse som bygger upp sociala sammanhang, kulturuttryck och samhällen som vi lever i. Det är vetenskaper som studerar hur människan både skapar och skapas av dessa samhällen.
En humanistisk människosyn är ett av de bärande fundamenten i RMHM. Den utgör en stark motvikt mot att se människan som i huvudsak en biologisk organism vars liv styrs av genetiska förutsättningar och att människans psyke och kultur är en liten påbyggnad på den biologiska organismen ”människa”.
Samhällsvetenskaper och humaniora går in i fält såsom filosofi och vetenskapsteori. Inom dessa områden ställs frågor om hur vi kan veta det vi vet (epistemologi). Dessa vetenskapsgrenar bygger inte så mycket på att ringa in specifika ämnen och hitta så mycket fakta som möjligt om dessa. Man har riktat in sig på att förstå skeenden, processer och sammanhang snarare än på att hitta enkla kausala samband. Vid studier av dessa ”skeenden, processer och sammanhang” måste alltid människors tolkningar, fria val och misstag finnas med i beräkningen. Det här är också en del av vad RMHMförmedlar i sin betoning av att vi hela tiden skapar mening. Bara en sådan sak att vi alla tänker fel ibland gör ju att vi inte helt kan förstå människor utifrån rationella modeller.
Ett ämne som fångat samhällsvetares och humanisters intresse är i vilken utsträckning den ena kulturens kunskaper och människosyn kan vara ”sannare” än en annan kulturs kunskaper och människosyn. Det här är en viktig fråga inom RMHM. Texterna lägger stor vikt vid begrepp som narrativ, språk, diskurs och – som sagt – mening och makt. Dessa har varit viktiga i studier som visat att ”sanningar” byggs upp lokalt inom kulturer och att det kan vara svårt att hitta objektiva fakta som visar att den enes sanning är mer sann än den andres sanning.
Författarna bakom RMHM gör vissa vetenskapsteoretiska ställningstaganden. Människans kulturella uttryck bygger på meningsskapande snarare än kausalitet. Därför har man behövt andra vetenskapliga metoder – än naturvetenskap – för att förstå människor. Inom ämnen såsom kulturantropologi, etnologi, litteraturvetenskap och sociologi har man i hög grad använt så kallade kvalitativa metoder för att skapa förståelse. Alltså att man analyserar mer än man mäter. Dock kan mätande också ha en stor betydelse i dessa vetenskapsområden såsom enkäter och statistiska analyser.
I vissa avseenden kanske vi i västvärlden kan luta oss mot vår moderna sjukvård och använda den som ”bevis” för att vår vetenskap har en kvalitet som saknas i många andra kulturers kunskapstraditioner. Dödliga sjukdomar har utrotats och häpnadsväckande operationer kan utföras. Inom västerländsk psykiatri är det dock relevant att fråga sig om vårt sätt att studera ”psykisk sjukdom” blivit en framgång. Om vi har utformat ett misslyckat naturvetenskapligt system för att förstå psykiskt lidande – är det då ändå bättre (per definition) än det som bygger på (andra) mytologiska system? Vi bör nog inte ge denna fråga ett svar i svart och vitt, utan i gråskalor.
En ytterligare kunskap inom humaniora är att vi i viss mån bör relativisera vad vi uppfattar som sjukt och friskt samt normalt och onormalt. Även om det man inom psykiatrin kallar ”psykos” kan vara ett allvarligt och farligt tillstånd så kan det finnas anledning att frångå en strikt medicinsk syn på tillståndet. Till exempel kan det vara värt att reflektera över de olika symtomen separat. Är det sjukt att höra röster? Behöver de medicineras bort? Eller är det möjligt att betrakta dessa som något som går att leva med? Och att ge sina erfarenheter religiösa betydelser som man gör i vissa andra kulturer (och som vi troligen själva gjort under andra epoker) – i vilken utsträckning är det sjukt när det förekommer i ett modernt västerländskt samhälle?
Humaniora och samhällsvetenskap kan hjälpa oss att få perspektiv på delar av vår kultur som ligger så nära oss att vi har svårt att betrakta dem utifrån. Dessa kunskapsområden kan hjälpa oss att få andra ord för, och förhållningssätt till, de fenomen som vi idag benämner med diagnoser. Inom den medicinska praktiken ska de botas och lindras. Inom humaniora kan de ha betydelser som kanske inte ska behandlas. Vad vore kulturhistorien om allt lidande de senaste århundradena hade medicinerats bort?
Källor/ vidare läsning:
Ramverket för Makt, Hot och Mening – Översikt (2024), Del 2 och 5.
The Power Threat Meaning Framework (2018), Kapitel 2 och 3.