ACE-studien är en longitudinell studie gjord av Amerikanska Folkhälsoinstitutet (CDC-Centers for Disease Control and Prevention) samt ett av de större försäkringsbolagen (Kaiser Permanente) i USA. Man hade tillgång till ungefär 17 300 personer som man bad svara på en enkät om huruvida de erfarit olika typer av utsatthet under uppväxten. Forskarna frågade efter fysisk misshandel, sexuella övergrepp, psykisk misshandel, fysisk och psykisk vanvård och övergivenhet, våld i nära relationer, missbruk i familjen, psykisk ohälsa inom familjen, föräldrars skilsmässa och familjemedlemmar i fängelse. Sedan följde forskarna upp dessa personer och studerade deras hälsa över tid.
Enkätsvaren visade att utsatthet är relativt vanligt – åtminstone i USA där studien gjordes. Ungefär 60 procent av de 17 300 svarade att de erfarit någon sorts utsatthet under sin uppväxt. Omkring 17 procent svarade att de erfarit minst fyra av de undersökta typerna av utsatthet. Där kunde man konstatera en doseffekt – alltså att ju fler former av utsatthet en person varit utsatt för desto större risk löper denne att drabbas av psykisk och fysisk ohälsa. En hög grad av utsatthet leder också, enligt dessa studier, till ungefär 20 år kortare förväntad livslängd.
Det är alltså inte bara så att risken för psykisk och social problematik – såsom missbruk, depression och suicid – ökade för dem som varit utsatta för många svåra livsomständigheter. Även risken att utveckla somatisk sjukdom såsom hepatit, hjärt- och kärlsjukdomar, lungcancer och KOL ökade betydligt.
Man kunde även konstatera en klumpeffekt – alltså att visa grupper hade en tendens att vara överrepresenterade vad gäller utsatthet. Ett exempel är att gruppen ”fattiga svarta kvinnor i USA” ofta varit med om fler former av utsatthet än genomsnittet, såsom mer våld och missbruk i nära relationer och att det var vanligare att de haft familjemedlemmar som suttit i fängelse. Här behöver vi betona att undersökningen är gjord i USA och att de specifika exemplen bara kan sägas gälla där även om klumpeffekter självklart existerar i alla samhällen.
ACE-studien utgör ett kraftfullt argument för att involvera människors livserfarenheter och livssituation i förståelsen av deras sociala svårigheter och deras psykiska lidande. Den visar att en strikt medicinsk mall inte kommer att göra människornas erfarenheter rättvisa och inte heller leda till rätt hjälp.
Det finns många slutsatser att dra av ACE-studien, av hur man bör möta och behandla psykiskt lidande och personer med somatiska sjukdomar. Det allra mest grundläggande är att vi bör vara medvetna om att personer som varit med om många svåra livsomständigheter statistiskt sett ofta kommer att drabbas av både psykiskt och fysiskt lidande. Det här behöver samhället samt organisationer av vård och omsorg ta hänsyn till.
Traumamedveten omsorg är ett exempel på ett begrepp, eller ett fenomen, som vuxit fram ur ACT-studiens slutsatser. Med risk för att förenkla så är budskapet i denna ”skola” att personer som levt under svåra och skrämmande omständigheter främst behöver trygga sammanhang – oavsett om det handlar om skolmiljö, social omsorg eller behandling.
Källor/ vidare läsning: