Trauma är ett centralt kunskapsområde för den som vill förstå hur det kommer sig att den medicinska psykiatrin inte är lämpad för att förstå psykiskt lidande. Personer som drabbas av svåra livserfarenheter, antingen plötsliga eller pågående, kan drabbas av en stor mängd olika hotresponser (eller ”symtom” som det idag kallas inom psykiatrin). Det gör att trauma är svårt att ringa in och det gör att trauma kan ligga bakom en stor mängd olika tillstånd som i vår tid leder till psykiatriska diagnoser.
Trauma är ett svårt begrepp. Länge trodde man att det fenomenet gällde specifika händelser såsom naturkatastrofer och olyckor. Men nu vet man att trauma kan uppstå av händelser som på ytan är mindre dramatiska, till exempel en flytt eller föräldrars skilsmässa. Kärnan är att den som drabbas upplever sig förlora kontrollen och att dess liv eller integritet riskeras. Det gör att det inte går att bedöma vad som är ett trauma utifrån. Särskilt för barn kan – till synes normala – händelser och livssituationer uppfattas som livsfarliga och leda till trauma. Det i sin tur kan leda till reaktioner som inom dagens psykiatri leder till benämningar såsom ångestsyndrom, depression, ätstörning eller missbruk.
För att förstå begreppet traumas roll i RMHM:s behöver man förstå ramverkets användning av begreppet mönster – särskilt de sju centrala mönstren. Dessa centrala mönster kan sägas vara en stilisering av sju dimensioner av makt som människor kan känna sig hotade av. Vi lever alla inom vissa av dessa maktsfärer men inte i samtliga. I var och en av dessa dimensioner av makt kan människor uppleva hot, såsom i nära relationer, i att vara utanför samhället eller att vara utsatt för stigmatisering till följd av sociala svårigheter. Det här är inte samma sak som trauma. Men utsatthet i alla dessa mönster kan leda till risk att bli negativt påverkad, eller till och med traumatiserad, och att utveckla hotresponser, såsom nedstämdhet, oro eller missbruk.
Ett av de sju mönstren handlar om att bli utsatt för enstaka separata hotfulla händelser. Det skulle kunna sägas vara synonymt med det som brukar benämnas ”specifika trauman” och kan till exempel vara att bli utsatt för rån, misshandel eller våldtäkt. Den här typen av händelser kan leda till situationer i vilka personer skapar narrativ om till exempel vanmakt, hjälplöshet, isolering, alienation och skuld.
Detta i sin tur kan leda till att människor utvecklar olika typer av hotresponser till exempel att bli mycket vaksam och få svårt att sova, att drabbas av vrede, en ambition att försöka få kontroll på det som över huvud taget går att få kontroll på (till exempel lösningsförsök såsom tvångshandlingar eller ätstörning). En del människor kommer att försöka kväva dessa svåra känslor med alkohol eller droger.
Begreppet meningsskapande har en central roll i RMHM. Även i relation till trauma är meningsskapande relevant. Det handlar om vilka tankar och känslor som väcks, hur förstår man dem intuitivt och hur förstår man dem på längre sikt? Hur påverkar det personens identitet?
RMHM beskriver i sina texter begreppet Traumamedveten omsorg (TMO). De menar att det sättet att tänka kring människor ligger nära deras eget. Dock menar det att TMO blir ett alltför snävt sätt att se på trauma och på vad människor behöver.
I RMHM argumenteras för att människors reaktioner på svåra händelser inte kan begränsas till fenomenet trauma. Vi behöver bredda synsättet och förhålla oss till att grupper av människor som lever under svåra omständigheter såsom arbetslöshet och fattigdom utvecklar traumalika hotpersoner. Det här är ju vad ACE-studien tydligt visar. Alla reaktioner på svåra omständigheter bör inte kallas trauma.
Källor/ vidare läsning:
Ramverket för Makt, Hot och Mening – Översikt (2024), Del 2.
The Power Threat Meaning Framework (2018), Kapitel 4.