Som framgår av andra ställen i denna mindmap så betonas inom RMHM språkets betydelse. Det spelar roll vad vi använder för ord för det vi pratat om. Kanske har några av oss – i vår tid – nästan blivit övermedvetna om detta. Samtal riskerar att fastna i en oro för att det kan finnas någon som känner sig kränkt av att jag använder ett visst ord. Det går dock inte att komma ifrån att det är en viktig fråga.
Inom sjukvården är vi vana vid att de som söker hjälp kallas patienter. Inget fel på det. Men vad signalerar det om vi kallar personer med psykiskt lidande för patienter? Jo, att personen som söker hjälp är sjuk, att hen lider av ett medicinskt tillstånd som ofta kan avhjälpas med läkemedel.
För att undvika den passiva roll som begreppet patient riskerar att skapa så använder man inom RMHM begreppet klient. Det kan jämföras med samarbetet mellan klient och advokat. Advokater arbetar på uppdrag av sina klienter och detta är den form av samarbete RMHM vill sträva efter, att utjämna maktobalansen. En klient är aktiv i att formulera sina behov och vad hen behöver hjälp med. Begreppet patient kommer från sjukvården och leder tankarna till någon som är passiv och låter den professionella lösa de problem som presenteras.
Inom RMHM finns andra exempel på hur medicinsk terminologi bytts mot ord som är mer vardagsnära. Det finns till exempel en skillnad i att som läkare säga: ”Du har ADHD” jämfört med att hen säger: ”Du verkar vara rastlös och ha svårt att fokusera”.
Enligt det medicinska paradigmet kan ju ”en patient med ADHD” inte botas. Läkaren kan bara medicinera bort symtomen (och i skolan kan det göras anpassningar). ”Den rastlöse klienten” däremot kanske kan göra något åt sin livssituation och sin självbild, förstå sig själv på nya sätt och kanske träna upp färdigheter så att rastlösheten lindras. Det kan vara ett bra exempel på skillnaden mellan en patient och en klient.
Källor/ vidare läsning:
Ramverket för Makt, Hot och Mening – Översikt (2024), Del 5.
The Power Threat Meaning Framework (2018), Introduktion samt Kapitel 1 och 3.
Guidelines on language (2015), British Psychological Society, Division of Clinical Psychology.