En hotrespons kan sägas vara en överlevnadsmekanism eller ett lösningsförsök. Många hotresponser har psykiatrin tolkat som ”symtom” eller diagnoser – såsom ångest, sömnstörning, nedstämdhet, depression, OCD eller missbruk. Enligt RMHM är hotresponser vad som uppstår när en människa (kropp, psyke och sammanhang) lever i en meningsbärande maktobalans och i den upplever ett hot. Vissa hotresonser är omedvetna och kroppsliga, såsom hjärtklappning, högt blodtryck eller diarré. Andra är mer eller mindre medvetna och viljestyrda såsom att skälla ut någon eller att dricka för mycket alkohol. Men många hotresponser ligger också mellan medvetet och omedvetet, mellan det viljestyrda och det som inte går att styra. Panikångest till exempel, ätstörningar, missbruk eller olika relationella utageranden. Dessa är bara delvis viljestyrda.
När små barn, barn som ännu inte utvecklat något verbalt språk, upplever hot så blir deras hotresponser oftare kroppsliga. De har inte tillräckligt med kognitiva förmågor för att hitta andra strategier. Ett spädbarn skriker och blir blossande rött när det upplever obehag. En treåring har fler möjligheter, såsom att bli klängig, trotsig eller slåss. Med åren utvecklar vi allt fler och mer komplexa strategier. Ofta kan de involvera andra människor – såsom utagerande, klängighet, manipulation, våld och sex – och leda till relationsproblem, vilket riskerar att ytterligare fördjupa problematiken.
Personer med intellektuella funktionsnedsättningar, demens eller andra begräsningar har – liksom små barn – en tendens att använda sig av mer kroppsliga hotresponser såsom att nypa sig, slå huvudet i väggen, vagga sin kropp eller skrika.
För att överleva svåra hotfulla situationer utvecklar människor alltså medvetna och omedvetna strategier. Dessa strategier kan alltså ha varit till hjälp i den här personens liv, men när livet förändrats och hotet är borta så kan strategin – eller hotresponsen – leva kvar. Därför kan en del hotresponser te sig märkliga för oss andra, eftersom vi inte ser dem i den kontext de uppstod. Om ett barn upplever en rädsla att överges av sina föräldrar och beter sig klängigt så blir det ett sätt att inte överväldigas av sina rädslor. Har man sin förälder i sin omedelbara närhet kan man inte vara övergiven. Men om denna strategi för att hantera rädslor (för att bli övergiven) lever kvar i en vuxen kärleksrelation, då kommer det att leda till svårigheter. Då kan det framstå som om klängigheten uppstått ”ur intet” eller att den vuxit fram inom individen utan koppling till ett sammanhang utanför.
Ett annat exempel – på att en överlevnadsmekanism lever vidare – är att det kan vara funktionellt för ett barn att dissociera i ett hem som präglas av våld eller övergrepp. Barnet kan inte fly fysiskt från föräldrarna men dissociationen är ett sätt att fly mentalt, stänga av och vara någon annanstans. Men dissociation som hotrespons är problematiskt i många andra situationer. Dels riskerar det att leda till att delar av ens upplevelsevärld göms undan obearbetat vilket kan leda till starka ångestreaktioner. Dels kan dissociation leda till att man stänger av mentalt i situationer då det inte behövs eller då det till och med är mycket olämpligt. Till exempel kan det vara svårt att följa med i skolundervisningen om man bara är närvarande med sin kropp – inte med tankar och känslor.
På samma sätt kan missbruk, våld, tvångsmässig sexutlevelse och mycket annat vara överlevnadsmekanismer i vissa situationer men leda till olämpliga eller olagliga handlingar när de används vanemässigt.
Källor/ vidare läsning:
Ramverket för Makt, Hot och Mening – Översikt (2024), Del 2 och 4.
The Power Threat Meaning Framework (2018), Kapitel 4 och 6.