Mycket av det som skrivs i RMHM kan tolkas som att människor görs till offer. De är offer för omständighet och det är dessa som lett till deras lidande, eller till deras missbruk och våldsanvändande. Men att stanna vid det vore att bara gå halva vägen.
För att människor inte ska fastna i att tycka synd om sig själva för allt det som drabbat dem så behöver man utgå ifrån vad de har för resurser. Förändringsprocesser måste utgå ifrån dessa för att förändring ska vara möjlig.
Begreppet resurser ska här förstås som ett brett begrepp. Det innebär inte bara att ha tillgång till pengar, arbete eller bostad. Resurser är också att till exempel ha en familj eller ett nätverk av vänner. Det kan vara att tillhöra en förening, en kyrka eller anat religiöst samfund. Det kan vara att ha en hobby, att ha genomgått en utbildning eller ha kontakter som går att använda. Resurser kan vara intellektuella styrkor eller tro, det kan vara att ha lyckliga år att titta tillbaka på, att ha en bra behandlingskontakt eller att ha drömmar och ett hopp om ett annat liv.
Allt det här är aspekter av en klients liv som den professionelle och klienten kan ta fasta på i sitt arbete mot förändring och utveckling. Även resurser måste ses i perspektivet av mening och narrativ. Många personer som har ett allvarligt psykiskt lidande eller problematiska beteenden har ett destruktivt och negativt meningsskapande. Deras narrativ leder inte framåt.
Häri består förändringsarbetets kärna. Att försöka ta fasta på klientens resurser och agens samt att utifrån dessa bygga upp en annan mer optimistisk berättelse, och försöka se till att det finns ett narrativ med ett lyckligare slut.
Källor/ vidare läsning:
Ramverket för Makt, Hot och Mening – Översikt (2024), Del 3.
The Power Threat Meaning Framework (2018), Kapitel 6.