Inom socialt arbete har RMHM använts i flera olika format i Storbritannien – till exempel med utsatta ungdomar och i flyktingläger. I socialtjänstens nuvarande arbete i Sverige finns också ett likartat förhållningssätt trots att man inte använder samma terminologi. Verksamheter såsom föräldrastöd, familjebehandling, myndighetsutövning och samarbete med skolor och fältassistenter samt öppna förskolor och ungdomsmottagningar är exempel på det. Även om man inte använt den modell som RMHM beskriver har man där länge arbetat utifrån antagandet att barn påverkas av sin familjemiljö, av skolmiljön och av den miljö de drar sig till på fritiden. Man har länge arbetat utifrån en idé om att människors känslor och beteenden inte uppstår i ett vakuum.
Dock finns på många håll – även inom socialtjänst och annat socialt arbete – en övertro på psykiatrisk diagnostik. Om en person uppvisar symtom, eller hotresponser, finns därför en risk att hen skickas till psykiatrin för att en diagnos ska ställas (och läkemedel ska sättas in), i stället för att arbeta med barnet i sitt sammanhang.
Det finns också risk för maktkamper om vilket perspektiv som ska ha företräde i förståelsen av en person eller en familj. Dessa kamper vinner ofta psykiatrin eftersom den medicinska modellen förutsätts ha ett stort förklaringsvärde.
Utifrån det tänkande som presenteras i RMHM bör socialtjänsten ha större tilltro till att deras egna metoder ska hjälpa mot dessa hotresponser. Det finns helt enkelt inte något vetenskapligt stöd för att skapa en skarp gräns mellan å ena sidan ”sjuka personer” – som behöver vård inom specialistpsykiatrin – och å den andra personer vars hotresponser man kan arbeta med i familjeterapi, samarbete med skola och andra sociala insatser.
Dessa personer brottas oftast med en och samma typ av svårigheter och dessa problem har ett samband med de sammanhang de lever i.
Källor/ vidare läsning:
Ramverket för Makt, Hot och Mening – Översikt (2024), Appendix (1, 3–5, 8–9 samt 12–14).
The Power Threat Meaning Framework (2018), Kapitel 8.