Det finns en viktig fråga angående människosyn som inte syns så tydligt i RMHM – den om människans eventuellt fria vilja. Är vi fria att forma våra liv eller är maktstrukturerna tvingande? Dock innehåller texten ett ställningstagande i frågan genom användningen av begreppet agens. Författarna betonar vikten av att var och en av oss bör ha möjlighet att bygga upp vår egen mening och våra egna narrativ i relativ frihet från tvingande maktstrukturer.
Den stora frågan om människans eventuellt fria vilja blir alltså här ingen ja- eller nej-fråga. För att det ska vara möjligt för människor att använda sin fria vilja, eller agens, behövs ett samhälle i vilket maktobalanserna inte får vara alltför ohanterliga. Med andra ord krävs att människor lever i en värld i vilken det finns handlingsutrymme.
Men människor behöver även handlingsförmåga. Genom att i terapi arbeta med att stärka människors upplevelse av agens ökas även möjligheten att en människa kommer att undersöka nya handlingsalternativ. Det här gäller ju även människor vars liv är starkt begränsade, till exempel av en kroppslig funktionsnedsättning, av sjukdom, inlåsning eller fattigdom. Det går att vara aktiv i formandet av sitt liv även när handlingsutrymmet är begränsat.
Dock är handlingsutrymme och handlingsförmåga två aspekter i livet som ofta går hand i hand. När vi är starkt begränsade i våra liv upplever vi lätt vanmakt. Vi upplever oss inte ha förmåga att påverka det som sker omkring oss. Det kan leda till en känsla av förlorad kontroll, av uppgivenhet och passivitet. Det är ingen idé att agera – jag kan ändå inte förändra min situation.
En människa som upplever att den har agens kommer med större sannolikhet handla och agera i enlighet med dennes vilja – denne tror och tänker att den kan påverka sin situation. Frågan om huruvida vi människor har en fri vilja är alltså ingen enkel ja- eller nej-fråga.
För att öka människors agens, eller möjlighet att använda sin fria vilja, bör vi även ta oss ur en tidsanda präglad av biomedicinsk terminologi. Den har en tendens att låsa fast människor i en bild av att de är födda på ett visst sätt och att det inte går att förändra.
Det riskerar att osynliggöra maktobalanser såsom att ”den sjuke patienten” måste låta sig ledas av ”experten”. Det kan man ju göra av fri vilja. Men det är också möjligt att välja att inte göra det till en expertfråga – den om hur man bör leva sitt liv.