En översättning av en dikt kan ofta bara bli en tolkning. Den är skriven på ett språk som är gemensamt för en viss grupp mänskor med gemensamma referensramar, med en gemensam klangbotten. Hur översätter man till exempel strofen ”Du nalkas ljuva sommar” till ett språk som talas av personer i en kultur där man i generationer plågats av hetta och torka?
Språk är sammantvinnat med hur vi uppfattar världen. Det är inte neutralt.
I RMHM är både socialkonstruktionistisk och narrativ teori viktiga. Inom dessa riktningar menar man att den som har makten över språket också har makt över människors tänkande. Om läkare, forskare, myndigheter och vårdorganisationer når ut med ett språk om psykiskt lidande som präglas av sjukdomsbegrepp, genetik och biokemi, då kommer det språket att prägla människors tänkande (samhällets diskurs) om psykiskt lidande. Det är då svårt att skapa förändring. Och det oavsett om den diskursen är ”rätt” eller ”fel”.
Språk är – liksom kunskap – inlemmat i maktstrukturer. Vem får tala om vad? Och på vilket sätt får vi tala om det? Den som har möjlighet att styra över vilket språkbruk som används har makt över stora gruppers tänkande. Därför är det viktigt för det förhållningssätt som RMHM står för, att även ha ett medvetet användande av språk. Främst handlar det om hur man talar om psykiskt lidande.
RMHM har aktivt valt bort medicinskt språk i sina texter och de har skrivit rekommendationer om hur kliniskt verksamma kan byta ut den medicinska terminologin till ett mer vardagsnära språkbruk.
Delvis har det beslutet en grund i att det inte finns tillräckligt vetenskapligt stöd för att använda medicinska termer om psykiskt lidande. Författarna visar att det finns ett starkare stöd för att se ”symtomen” som (hot-) responser på livssituationer. Men undvikandet av medicinsk terminologi och betoningen av andra aspekter fyller även funktionen att ge människor en annan självuppfattning och en annan förklaringsmodell som leder till ett större eget handlingsutrymme. Medan den medicinska terminologin flyttar in orsakerna till människans lidande i en biologisk nivå så flyttar man även lösningarna till en biologisk nivå. Det medicinska språket för därför med sig förutfattade meningar om hur lidande ska hanteras, och de åsikterna är sällan vetenskapligt underbyggda.
Ett annat problem med det medicinska språket inom psykiatrin är att de begrepp man använder ofta är tautologier, eller cirkelresonemang. En tautologi är att säga samma sak två gånger, med olika språk eller med olika begrepp. Ett exempel är ”salsasås” och ett annat är ”basketkorg”.
En tautologi kan även vara ett logiskt cirkelresonemang. Alltså ungefär att ett ord definieras med en synonym till samma ord. En person kan till exempel få en ADHD-diagnos om hen är rastlös och har uppmärksamhetssvårigheter. Om denne person frågar doktorn vad ADHD är, så finns ingen klinisk användbar definition som utgår ifrån ett biologiskt förhållande. Doktorn kan nästan bara svara att ADHD är en diagnos för någon som uppvisar långvariga symtom på rastlöshet och svårigheter med uppmärksamhet. Ett cirkelresonemang alltså, eller en tautologi. Som att säga att man har huvudvärk för att man har ont i huvudet. På samma sätt diagnosticeras depression genom företeelser såsom att få förändrad aptit och att få sömnproblem. Samma symtom definierar diagnosen. Listan skulle kunna göras lång.
Om vi istället formulerar psykiskt lidande och problematiska beteenden som livsomständigheter – och responser på dessa – så undviker vi tautologiska resonemang. Hotresponserna kommer inte ur intet. De är överlevnadsmekanismer som människor utvecklar för att hantera svåra livssituationer.
Inom RMHM finns en rad exempel på hur medicinsk terminologi kan bytas ut mot ord som är mer vardagsnära. Begreppet ”depression” kan bytas ut mot ”att vara nedstämd” eller ”att vara ledsen”.
Andra exempel är att ”personlighetsstörning” kan kallas ”komplex traumatisering” eller ”personlighetsproblem”, att ”psykisk sjukdom” kan kallas ”psykiskt lidande” eller ”smärta”. Den medicinska termen ”paranoid” kan bytas mot det mer vardagliga uttrycket ”paranoida tankar” eller helt enkelt ”misstänksamhet”. Det brittiska psykologförbundet har i RMHM:s anda publicerat en språkguide (Guidelines on Language in Relation to Functional Psychiatric Diagnosis, 2015) i vilken det finns fler exempel på hur medicinska begrepp kan bytas mot ett mer vardagligt språk som alla förstår.
En del i dessa språkliga förändringar är att gå ifrån ett språk som andas expertis och professionalism (fast på lösa grunder) till ett språk som är mer beskrivande. Det här kan ses som ett sätt att öka tilltron till klientens egen förmåga. Det är till exempel stor skillnad på om läkaren säger: ”Du har ADHD” jämfört med att säga: ”Du verkar vara rastlös och ha svårt att fokusera”. Att säga att någon har ADHD ger en illusion om att läkaren vet mycket mer än hen egentligen gör.
ADHD kan man ju inte ”bota”, enligt det medicinska paradigmet. Eftersom det förmedlar att den drabbade är född med en funktionsavvikelse som ”sitter i hjärnan” är det således endast möjligt att medicinera bort symtomen.
Att ”vara rastlös och ha svårt att fokusera” signalerar att det är något som går att träna på och kanske bli bättre på genom att förändra sin livssituation. Det här är ett konkret exempel på hur vårdpersonal och andra kan använda sin maktposition för att skapa en annan mening för klienten än vad dagens psykiatri gör.
Förhoppningsvis leder det till en bättre förståelse – både för den hjälpsökande och för den professionelle – i vilken förändring och utveckling blir möjlig.
Källor/ vidare läsning:
Ramverket för Makt, Hot och Mening – Översikt (2024), Del 5.
The Power Threat Meaning Framework (2018), Kapitel 1 och 3.
Guidelines on language (2015), British Psychological Society, Division of Clinical Psychology.
Samtal språk och möjligheter (1999), av H Anderson
Therapy as a social construction (1992), av S McNamee & K Gergen