Alla barn i Sverige har rätt till den hjälp de behöver för att – utifrån sina förutsättningar – klara av skolan så bra som möjligt. Under senare tid har det dock utvecklats en praxis i vilken det framför allt är de barn som får diagnos som får extra stöd.
Det, tillsammans med samhällets rådande diskurs, har lett till att skolpersonal lätt får en ”diagnostisk blick”. De ser att vissa elever har svårt att sitta still, att vissa hamnar i många konflikter, att några har svårt att arbeta för egen motor och att en del har svårt att förhålla sig till regler. Då säger den diagnostiska blicken att det kanske beror på ett neuropsykiatriskt tillstånd. Det gör att många barn skickas till BUP för utredning och det i sin tur leder till att många barn blir diagnostiserade. Det man söker finner man. Tillbaka till skolan kommer barn med individuella planeringar utifrån deras specifika behov.
Lärare vittnar om att det blir svårt att både hantera en stor elevgrupp och samtidigt ha minst fem elever i varje klass som genom BUP har individuella planeringar för hur deras lektionstid ska se ut. Hur ska lärarna då hinna med att se till de mest ambitiösa, eller till dem som inte har stora svårigheter men som ändå behöver vuxenstöd?
Både skolor i sin helhet och individuella lärare kommer i rådande klimat att förhålla sig till diagnosticerade barn så som samhällets diskurs formulerat. De förväntas inte kunna förändras. Därför måste de få läkemedel och anpassade krav.
Risken med den typen av tankemönster är såklart att det uppstår självuppfyllande profetior. Om vuxenvärlden inte tror att ett barn kan förändras så hjälper de dem inte heller med deras utveckling. Då riskerar barnet att bli så som de vuxna befarat att det ska bli.
Med ett RMHM-perspektiv i skolan skulle man skapa en lärandemiljö som ger förutsättningar för så många som möjligt. Mycket handlar ju om det sammanhang barnen har undervisningen och raster i. Om vi tänker oss att skolklasser generellt blev mindre och att det fanns en hög vuxennärvaro och om vi kombinerar det med att vi tränar bort den diagnostiska blicken. Hur många barn skulle då behöva skickas till BUP för att utredas vad gäller neuropsykiatriska avvikelser? Ingen vet.
Barn är olika, de har olika biologiska förutsättningar, så en del elever skulle ändå ha behov av hjälp från psykiatrin. Men troligen inte tillnärmelsevis lika många som i dagens klimat, då ”neuropsykiatri” är det första skolpersonalen tänker när de ser ett barn med avvikande beteenden. Utifrån ett RMHM-perspektiv behöver skolan stärkas i sin tro på pedagogiska verktyg.
Källor/ vidare läsning:
Ramverket för Makt, Hot och Mening – Översikt (2024), Appendix (1, 4 och 7).
The Power Threat Meaning Framework (2018), Kapitel 8.
Barn- och ungdomspsykiatri: nya perspektiv och oanade möjligheter (2011), av S Hertz.