Mycket av den kunskap som vi byggt upp i västvärlden bygger på linjär kausalitet. Alltså i princip att A leder till B som leder till C. Exemplifierat i psykiatrin kan det beskrivas enligt följande. Vi skapar sjukdomskategorier (A). Det leder till att vi kan forska om vilka evidensbaserade behandlingsmetoder som kan bota dessa sjukdomar (B). Om vi använder dessa metoder på de sjuka kommer de att nå ett specifikt mål (C).
Systemteorins företrädare ifrågasätter vikten vi lagt vid denna enkla kausalitet. Det är lätt att påvisa skeenden som förs framåt genom cirkulär kausalitet. När vi ska förstå hur människor fungerar är det ofta bättre att luta sig mot den tankefiguren.
Vi tänker oss ett par. X drar sig undan Y. Y närmar sig X. Det uppstår konflikter och bråk kring denna dynamik. Om paret försöker lösa detta problem genom ett tänkande i linjär kausalitet kommer det inte att lösa problemet. Då kommer X att säga: ”Jag drar mig undan för att du hela tiden vill vara så nära. Jag behöver lite space!” (A leder till B). Och Y kommer att säga: ”Vi är ju ett par. Jag närmar mig dig för att vi behöver visa varandra närhet och kärlek. Det funkar inte om vi hela tiden distanserar oss från varandra!” (A leder till B).
I den linjära kausalitetens namn har de båda identifierat den andres beteenden som orsak till deras eget beteende. Och då kan de bråka om vem som började. Ett uttryck som används för detta är att X och Y har olika interpunktion. De har var sin syn på var startpunkten för skeendet ska placeras.
Bättre då att tänka i cirkulär kausalitet. I den finns ingen riktig startpunkt, den är relativ och inte relevant för lösningen. Istället ser man dynamiken som att det finns en obalans mellan behovet av närhet som leder till en negativ cirkel. Y närmar sig X och X drar sig undan för att få vara ifred. Ju mer X drar sig undan desto större behov av att närma sig uppstår hos Y som i sin tur ökar X:s behov av att dra sig undan.
Inom systemteorin talar man även om cirkulär komplex kausalitet. Vi kan gestalta en sådan genom att fortsätta med exemplet ovan. En av X:s föräldrar dör i en bilolycka. Skeenden av cirkulär kausalitet uppstår i hens ursprungsfamilj. Gamla konflikter återuppstår och ingen av dem kan förstås så enkelt att A lett till B. Och nu kommer dessa återupplivade familjekonflikter att ha en inverkan på den dynamik mellan X och Y som vi tidigare beskrev. Hur påverkar det nu X:s behov av närhet, eller hens förmåga att ge och ta emot närhet?
De sociala sammanhangens komplexitet gör det svårt att studera terapins effekter. Vissa forskare skapar stiliserade situationer för personer i experimentsituationer för att söka kausala samband mellan terapiform och effekt men det är svårt att överföra den stiliserade studien till människors komplexa liv. Andra forskare försöker följa personer i en behandlingsprocess (realistiska studier) för att förstå hur förändringen uppstår. Men personer som lever sina liv är involverade i en stor mängd processer som drivs fram av en komplex cirkulär kausalitet. Det är därför svårt att avgöra vad som påverkat vad.
Som påtalats innan så kan systemteoretiskt tänkande appliceras på många olika nivåer, inte bara på familjesystem. Det gäller även studier av kausalitet. Bateson har ritat följande modell för att visa hur världens stora kriser drivs framåt i en komplex cirkulär kausalitet.
Källor/ vidare läsning:
Steps to an ecology of mind (1972), av G. Bateson.
Gregory Bateson – Mönster som förbilder (1998), av E. Graffman (red.)